En sak jag har tänkt på ett bra tag nu är hur lycklig jag är och hur bra jag mår! Detta blev ännu tydligare för mig för någon dag sedan då mitt ex nuvarande flickvän skrev en kommentar här i min blogg. Då tänkte jag efter ännu mer på djupet. Ju mer jag tänker på det desto bättre mår jag.

Jag är lycklig. Jag kan ofta känna mig vacker och le lite när jag ser mig själv i spegeln. Jag är mycket mer social nu och kan kommunicera med många olika människor, oavsett ålder. Jag har lärt mig att tycka om människor och se det goda i dem. Jag ser även ett värde i mig själv. Jag är otroligt lycklig med min Bo och jag hoppas vi förblir lyckliga tillsammans och att det håller för alltid. Jag har vissa bilder på mig själv som jag bara kan sitta och titta på hur länge som helst och tänka "Jäklar vad snygg jag är". Är det något fel med det?

Annat var det när jag var tillsammans med mitt ex. Då lärde jag mig att se ondska och hat i alla människor. Jag kände mig mindre värd och riktigt ful. Jag tyckte att alla andra var snyggare än jag, men det är väl inte så konstigt när den man är tillsammans med hela tiden påtalar det? Jag varken kunde eller fick prata med andra människor för då "ville" jag vara otrogen eller fick höra allt negativt om den personen sen. Jag levde i en sjuk värld och blev innestängd i mig själv och mitt förhållande med den här killen. Jag blev kallad hora och slampa i princip varje dag. Sen hände en del andra grejer som jag inte vill ta upp här på bloggen.

En dag vaknade jag upp och insåg hur allt stod till. Jag var ju kär och blind. Han hade lurat mig till att bli INGEN! Jag tyckte ingenting, tänkte ingenting, ville ingenting och hade inga planer för framtiden. Jag bara lät mig styras av honom. När jag insåg detta fick jag nog. Jag gjorde slut. Det blev en riktigt jobbig period i mitt liv att försöka ta mig loss. Det blev massa gråt från hans sida och han hotade mig och bad om att få tillbaka mig om vartannat i flera veckor. När jag träffade en ny blev han väldigt snart hotad till livet av mitt ex och jag fick anpassa mitt liv så att jag försökte undvika platser där han eventuellt skulle kunna vara på när jag var med min nya.

Han fortsatte höra av sig länge och tjatade, bad och hotade. När jag en dag påtalade vad han hade gjort med mig som person och att jag helt plötsligt inte var någon längre utbrast han "PRECIS!! Och det är just det som har varit meningen. Nu skulle jag ju börja bygga upp dig till en normal människa igen, så som jag vill ha dig och så som du borde vara." När jag då sa att han verkligen är sjukare än jag trodde sa han att det var för min egen skull och att jag skulle må mycket bättre om jag gjorde som han sa. Jag blev verkligen chockad av hans ord och undrade hur jävla blind man kan vara när man är kär. I början gick det av sig själv, jag märkte inget förrän det var försent.

"Gud har bestämt det långt innan och tids nog inser du vem du får dras med resten av livet"
- Helena 10 år