Det har hänt ganska mycket i dag som jag tänkte skriva om. Tänkte också lägga in en bild på mina nya skor. Hade mycket att berätta för er läsare. Sen kom jag hem från skolan och fick beskedet. Beskedet jag inte ville ha och inte heller hade väntat mig att få. Visst, rädslan har ju funnits där men jag var inte beredd. Jag är fortfarande inte beredd på att höra det men frågan är om jag någonsin kommer vara det. På en sekund slogs allt annat undan och kvar var jag. Helt tom med en stor fråga: VARFÖR?!?!?
Vi kommer ju givetvis aldrig få svar på varför. Men frågan är vad som händer nu. Jag är rädd för framtiden, riktigt jävla livrädd. Vad händer nu? Det har varit så långt ifrån verkligheten tidigare. Nu är det alldeles för nära. Jag vill givetvis inte. Jag är så fruktansvärt rädd. Jag tror nog att vi alla är rädda egentligen.

Det bränner i mina ögon så mycket som jag har gråtit men samtidigt är det här nog bara början på många många tårar. Jag måste vara stark, det är bara så. Men hur klarar man av att vara stark i ett sådant här läge? Nu är allt bara tomt, jobbigt och mörkt.

Det som är väldigt tråkigt är att Bo har bestämt sig för att jobba dubbla pass i princip hela veckan så han kommer jobba fram till fredag morgon. Vi kommer inte träffas alls nu när jag behöver det som mest. Det hade varit så skönt att ha någon som kan trösta mig. Någon som får mig att tänka på något annat mellan varven. Ringde honom som hastigast innan och störde honom på jobbet. Nu ska jag ju inte till skolan förrän på måndag igen så jag har mycket tid för mig själv och det vill jag inte. Orkar inte träffa vem som hellst heller för då måste man vara så fucking glad och trevlig hela tiden. Det orkar jag inte några längre stunder. De som står mig absolut närmst som jag hade orkat träffa nu är upptagna av jobb och annat.

Som tur var hjälpte mamma mig i stallet. Jag hade nog inte pallat ensam i dag av alla dagar.

I morgon ska jag åka till Ystad och träna med Dibban, undrar hur det kommer gå..