Jag var tvungen att fråga Åke idag. Jag ville ju veta varför! Tydligen blev jag uppsagd från stallet för att jag ifrågasätter. Jag tar inte bara ett nej och går vidare utan jag frågar varför saker och ting inte går. Är det något konstigt med det egentligen?!?!? Jag förklarade för honom att det för mig är självklart att fråga varför och att det beror på att det är lättare att förstå och acceptera ett nej om man får en anledning och att man kan diskutera fram en lösning gemensamt.

Vi pratade i ungefär en halvtimme och han blev upprörd och höjde rösten. Han skrek nästan åt mig vissa stunder. Han drog upp en massa annat som inte har med saken att göra, som Susannes helger till exempel. Vad har jag med det att göra? Jag tror det var för att han insåg att han inte hade något att komma med.

Nu vet jag i alla fall varför och jag hoppas att kunna lämna stallet så fort som möjligt.

Jag har ju glömt att tacka bensinmacken JET för den fina julklappen jag fick dagen innan julafton, 10 liter bensin! Man tackar!

(Där var någon snubbe som höll på och pilla med pumparna så precis när jag tankade stängdes min pump av när jag hade tankat 18 liter. På kvittot jag fick stog det att jag hade tankat 8 liter. Som fattig student kan man inte annat än att tacka!)

Idag har jag och Bo gått i affärer flera timmar! Vi handlade mycket, framför allt Bo :)
Vi handlade lite i lördags också så nu har min garderob fått lite påfyllning!

Det jag har köpt är:
3 par hipsters från Vero Moda
2 par Friis & Company trosor
2 T-shirtar från MQ
1 Långärmad röd Park Lane tröja
1 Långärmad beige och brun Thomas Burberry tröja

Har även köpt en lite finare långärmad tröja som jag ska ha utanpå klänningen på nyår om jag fryser! Precis innan julafton köpte jag även en svart t-shirt med tryck och en röd/svart top.

• Mina senaste fynd! •

Ovanstående text skrev jag som svar på att en liten tjej tycker att jag är ful.

Jag blir inte arg. Jag blir inte ledsen. Jag tycker bara det är sorgligt att folk måste söka uppmärksamhet på de sättet. Finns det inga (foster)föräldrar, släktingar eller vänner som kan ge bekräftelse? Måste människan söka bekräftelse genom att försöka trycka ner andra? Jag tar inte åt mig för att en liten tjej säger att jag har små bröst. Varken jag eller någon annan tycker att dom är små. Dom är perfekt formade och helt utan bristningar.

Jag är som sagt varken arg eller ledsen så även det har hon misslyckats med. Jag skriver bara detta för att hon är i extremt stort behov av att få uppmärksamhet och uppmärksamhet är allt jag har att erbjuda henne. Jag kan inte erbjuda någon ilska eller några tårar.

Det har gått ett helt ÅR människa! Ge upp! Jag förstår inte varför man håller på så! Varför ger man sig inte? Jag blir bara trött på henne.

Jag hade kunnat skriva detta inlägget hur långt som hellst egentligen men det ska jag inte. Det är för känsligt och privat så jag håller det kort och endast med utvalda delar.

Dagen började med en ganska kaosartad morgon. Ringde och väckte min kusin när vi stod utanför och skulle hämta honom. När vi väl kom fram till Jim 45 minuter sena (pga andra saker med) åt vi frukost tillsammans alla kusiner och tränade därefter på låten ett par gånger och Jim läste upp det personliga talet vi har satt ihop gemensamt som han sen framförde i kyrkan.
När vi väl skulle köra började talet brinna så en del av orden försvann!?!
Vi hade verkligen flyt.. Men vi kämpade vidare och när begravningsgudstjänsten hade börjat kallade prästen upp oss ganska tidigt. Jim började talet (som fick rubriken "Det finns en morfar i oss alla") med att citera Andy: "med all respekt för prästen, men detta är något vi själv måste göra". Därefter beskrev Jim morfar och vilken underbar person han var med våra egna ord.

Därefter sjöng vi låten "du är för alltid en del utav oss" och det var väldigt svårt men det gick i alla fall.

"När natten så stilla sig sänker finns tystnadens tomhet hos oss
Och likt den klaraste stjärnan som blänker så stark är vår kärlek till dig"



Det stora hjärtat är från oss barnbarn och det lilla rosa är från lilla Bella och lilla Elsa, barnbarnsbarnen.




Lite fler bilder, klicka för förstoringar:


               
        Sjunger och gråter.      Barnbarnsbarnen, sötisar!      Kusiner, bror, brors sambo, jag 
                                                                                                        och pojkvän.

Igår var jag på Nova med Micke. På kvällen passade jag hundarna och tittade på tv hos mormor. Idag var jag hos en kändis och tränade inför begravningen på torsdag. Sen åkte jag, Andy o Sandra till mormor och hjälpte henne att möblera om.

Det var min helg i korta drag!

Nej men "kändisen" jag var hos idag är en av mina kusiner. Visst, han må vara känd, men för oss är han fortfarande samma underbara människa och lika mycket/bra kusin som alla andra. Vi tränade på låten vi ska sjunga och gjorde om den lite. Vi pillade även ihop lite material till det Jim ska säga om morfar så som vi barnbarn upplevde honom. Det var väldigt svårt att sätta ord på vilken människa han var för oss för han var ALLT. Hur hur uttrycker man det?

Idag när jag satt i bilen kom tårarna som från ingenstans och bara forsade ner. Alla mina känslor krockar och det råder känslomässig kaos i min kropp för tillfället. Jag fasar för begravningen. Det kommer bli enormt jobbigt och jag mår dåligt bara jag tänker på det. Samtidigt är jag stolt att vi ska göra detta för honom. Hade han vetat att vi skulle göra detta hade han blivit enormt rörd. Eller jag VET att han vet våra planer, han bevisar ju gång på gång att han finns med oss, älskade morfar! ♥ Och så är det min och Bos ettårsdag imorgon och det ska vi fira. Så nu tänker jag ömsom på begravningen, ömsom på ettårsdagen. Det är verkligen en enorm krock mellan glädje och sorg för tillfället.

Den här begravningen kommer vara den mest personliga som jag har varit på. Den som kommer vara mest anpassad efter den som har gått bort.

Alla 7 kusinerna. Tyvärr är en kusin i Thailand och kan inte vara med på begravningen.
Någon mer än jag som får lite Dawsons Creek- feeling av denna bilden?



En ängel ska bära vår hälsning till dig, du är alltid en del utav oss
♥

Dagen började med att jag satt fast i bilkö mer än 50 minuter!!! Lyckat.. Kom duktigt försent till praktiken, men vad gör man? Man sitter där man sitter och även om man blir stressad så det är bara att gilla läget. 
När jag väl kom fram blev jag inslängd till chefen direkt eftersom det har skett ett missförstånd. Mina lärare säger olika saker om den här perioden vilket har lett till att jag har blivit besviken nu när jag väl kom ut. Plus att jag inte kommer ha möjlighet att uppfylla målen.

Men under mötet löste det sig bra och jag kommer i alla fall att komma väldigt nära att uppfylla målen.

Målen är ju också viktiga för att kunna skriva rapporten. Uppfyller jag inga mål har jag inget att skriva om. På tal om rapporten så sitter jag faktiskt och skriver lite på den nu på praktiken. Sitter faktiskt på Idas plats (Haha Ida!) eftersom hon är sjuk. Jag hoppas hon kommer imorgon fast då är ju inte jag här. Jag ska va på smärtenheten torsdag och fredag!

Hela gårdagen spenderades med Bo. Vi tittade på två lägenheter och var på julskyltning i Eslöv. Där mellan hann vi också ett besök på Nova.

Idag var jag tillbaka på praktiken. Vi var på studiebesök på Klin Fys vilket i alla fall jag tyckte var spännande. Lisa och Lotta verkade inte lika roade ;) Jag lovade mamma att hälsa till hennes kollegas (Tess) man Henrik om jag såg honom. Han är verkligen trevlig och vi har stött på varandra innan. Efter en snabb rundvandring insåg jag att jag hade kunnat vandra runt där i en vecka utan att stöta på honom så jag fick lägga ner tanken om att hälsa.
Innan lunch blev jag, Lisa och Lotta uppdelade för att vi skulle vara med och se hur olika undersökningar går till. Jag skulle vara med under ett arbetsprov och blev väl informerad om hur ett sådant går till i säkert 15 minuter innan första patienten kom in. Efter en stund kom även läkaren intraskande i rummet och det visar sig vara Henrik!?!! Hur stor är chansen lixom??