...eller Ulrika ensam!

Nu har en av oss tre sista i stallet sagt upp sin plats. Alltså är vi bara två kvar! Och väldigt snart blir två en. Det är nämligen så att det satt ett brev till mig på tavlan idag när jag kom till stallet. I det låg min uppsägning. Jag blev först glad eftersom jag vill flytta och har letat stallplats länge. Vi har till och med en färdig lapp om uppsägning hemma som jag bara skulle skriva under och lämna till dom innan månadsskiftet. Så jag gråter inte direkt! Blev mest bara arg för att jag måste byta ut alla stolpar i hagen som Dibban har bitit på.
Men egentligen, vad spelar det för roll? Bara jag kommer där ifrån så är jag nöjd. Redan nu har jag två alternativ och ska kolla på ett till på tisdag.

För ett år sen var vi 10, nu är Ulrika ensam kvar! Börjar inte stallägarna fundera på att något är fel?!?